Satt och kollade lite på gamla kort av alla de slag ikväll, och hittade både det ena och det andra. Ja, ni vet hur det kan bli när man börjar bläddra i dom gamla albumen. 

Jag har ju gått en hel del kurser med mina hundar. (Insåg då också helt plötsligt hur mycket sämre jag är nu och började gråta ohämmat.) 

Men här ser ni att han kan ändå, gamle G!!!

   Platsligg i grupp på en av alla jakthundskurser man gått. 

Lite av ogjort arbete på G tyvärr. Han har en dos för mycket av den där viljan.... 

Men så här är han ju duktig.     

Den sitter ju inte ihop, det visste jag ju redan.

Men det blir jobbigt när det går sönder av vardagliga saker hela tiden. 

Idag gick det något i nacken igen. Lillen trilskades så där som bara tvååringar kan och kastade sej bakåt när han satt i knät. Det räckte för att det skulle knaka till i nacken och göra så ont att jag mådde illa. 

Typiskt.   

Jag ska ju på röntgen på tisdag eftersom nacken inte är riktigt bra sedan diskbråcksoperationen, men jag hade ju inte tänkt att något nytt skulle tillkomma. 

Vissa dagar alltså, blir jag så otroligt trött på att ha en kropp som inte sitter ihop som den ska. 

Ta hundbettet jag fick härom dagen, det är blått och grönt och lila nu. Jag blöder ju så lätt att blåmärken uppkommer för ingenting. 

Är väldigt nere idag.  

Veckan har varit tuff med möten hit och dit. Både fysiskt och mentalt uttömmande. 

Vi ska ju till svärfar i helgen, och jag hade ju hoppats på att må lite bättre. Han fyller ju 60 så lite kul ska man väl ha.   

Tänk att det alltid blir så här. 

Planera är kört liksom. 

Ja ja, imorgon är en ny dag som jag brukar säga. 

Fast idag tror jag knappt på det själv. 

Imorgon är bara en dag närmare ekonomisk och social krasch.   

Men bara måste dela med mej av detta vackra som finns utanför mitt fönster på vår övervåning. 

   Visst har vi fin utsikt från vårt vardagsrum? 

Har precis tagit en promenad i iskylan. Jag har fått göra om lite när jag är ute och går, får vara lite hårdare. Nu måste jag ställa mej helt på Gandalphs sida. Ja, förstå mej rätt nu. 

Jag stramar upp reglerna lite, för hela flocken. Nico som är den som börjar bråken måste sättas på plats, rent psykiskt. Jag varken kan eller vill ta i med några hårdhandskar, rent krasst. Jag har sett till att de är känsliga för det lilla, eftersom jag är handikappad. Men eftersom jag mått dåligt ganska länge nu så blir det eftersatt, det måste underhållas. 

Det är så med att ha tre grabbar  med egna viljor och mycket hormoner. Men det håller mej sysselsatt iaf. 

Jag har undvikit att skriva om det där mötet jag hade igår. Men det var riktigt jobbigt. Påtvingade förändringar som känns onödiga och kränkande. Inkomsten försvinner och hedern  med den. 

Orkar inte skriva mer nu, får ta mer senare. Ont. 

Så här på morgon kvisten med en liten två åring som står och sjunger bumpa med hela kroppen!!! Han dansar och skrattar. Tänk vad glädje gör gott va? Han älskar sin bollibompa han!!  

Sen har han precis börjat sjunga o aj aj aj aj buff med mej, när vi sjunger Trollmor. Och jag bara suger i mej denna glädje som han ger mej varje dag.  

Och tänker på det när han har sin värsta två års trots. För det har han kan jag tala om. Uj uj uj, ni ska bara veta hur billig han är emellanåt!!!

Mammas älskling.